Värdskapsbrevet nr 2, 2004

Välkomna till ett nytt värdskapsbrev. Februari ligger bakom oss och vi ser en allt ljusare himmel om mornarna. I det här numret tänkte vi bjuda på två historier som beskriver hur värdskap kan överväldiga en människa. Två historier som till det yttre är varandras motsatser. En utspelar sig i en värld som ytterst få får uppleva och den andra mitt i den svenska vardagen. Men det som förenar dem är den lyckokänsla de lämnar kvar hos gästen. Vi hoppas att dessa berättelser ska inspirera dig till att dela ett minne med oss. I vår nyöppnade gästbok på hemsidan tänker vi samla alla tänkbara tankar i ämnet värdskap. En gästbok där du som läsare är välkommen att dela dina upplevelser då du fått ett mottagande utöver det vanliga.

Trevlig läsning

Hör gärna av dig med synpunkter om innehållet till info@vardskapet.se

Vill du vill dela en berättelse, klicka in på gästboken

Badvattnet i Bangkok

När vår bok ”Det goda värdskapet” kom ut var det många som kom fram och beskrev händelser då de mött värdskap för mig. En av de mäktigaste var den som en god vän till mig berättade.

För något år sedan åkte han tillsammans med sin fru till Thailand och bodde en natt på Hotel Oriental, ett av världens allra finaste hotell. De ville uppleva någonting utöver det vanliga, men det värdskap de möttes av hade de aldrig vågat drömma om.

Så här gick det till:

”Det börjar redan på flygplatsen. Vi har båda för oss att vi läst att det ska gå någon form av transport till hotellet. Men när vi kommer ut i ankomsthallen och ser oss omkring får vi plötsligt syn på våra namn på en liten skylt. Skylten sitter i händerna på en uniformsklädd chaufför med Hotel Oriental tryckt på bröstfickan. Jag tittar på min fru, hon förstår lika lite som jag, men sannolikheten att mannen väntar på någon annan känns inte så stor så vi går fram och presenterar oss. Chauffören skiner upp, önskar oss välkomna till Bangkok och tar genast vårt bagage. Strax utanför står en lång svart limousine parkerad. Chauffören öppnar dörrarna och vi kliver in medan vi hör hur han tar hand om våra väskor. Det här börjar ju bra, tänker jag och lätt förvånade lutar oss tillbaka och låter oss bli körda in mot stan. Efter en stund tar chauffören fram telefonen och ringer ett samtal. Vi förstår förstås ingenting av det han säger men jag tycker mig uppfatta våra namn mitt i all thailändska.

Väl framme vid hotellet kliver vi av som de två filmstjärnor vi mer och mer börjar känna oss som. Bagaget tas om hand av två piccolos och vi stiger in i den fantastiska lobbyn. I receptionen hälsas vi med namn och de frågar om resan gått bra. Nästan direkt ombeds vi följa med våra båda piccolos som tar oss upp till vårt rum. Och nu kan man ju tro att vi är framme, att vi ska ge lite dricks och de kan lämna oss ensamma. Men inte. Den ene av de två föreslår att de ska packa upp våra väskor medan vi tar oss ett bad och nickar in mot badrummet. Men det tycker vi inte känns bra. Då tar han i stället fram en meny och undrar vad vi önskar till middag. Vi läser igenom och bestämmer oss på hans rekommendationer och ber att få äta en dryg timme senare. Då först lämnar de oss och vi står förbluffade kvar och tittar på varandra.

Det var det han ringde om

Sakta återvänder vi till våra vanliga jag när vi packar upp våra väskor. Men det varar inte länge, för när min fru går in i badrummet upptäcker hon att badkaret redan är fyllt med vatten. Hon känner med handen, det är alldeles lagom varmt och tycks bara vänta på att två reströtta kroppar ska stiga i. I badet slår det mig att det var det som chauffören ringde om. Han ringde till hotellet och sa att vi var på väg och att det var en signal för att fylla upp badkaret, så att vi kunde lägga oss där medan våra två piccolon tog hand om våra kläder.

Nybadade och stärkta går vi senare ner i matsalen och möts av hovmästaren som visar oss fram till ett vackert dukat bord. På ett stort vitt ark mitt på bordet står våra namn tryckta i vackra guldbokstäver och under följer den meny vi tidigare beställt uppe på rummet. Vi börjar sakta tro att vi kommit till himmelen.

Efter en fantastisk måltid går vi förbi receptionen och jag frågar om de vet var vi kan få tag på en kiropraktor. Min rygg känner av den långa flygningen och jag förklarar att det skulle vara skönt om någon kunde titta på den. Mannen i receptionen är ledsen för min skull och frågar när jag vill att han ska komma. Vi bestämmer klockan nio.

Så efter en god natts sömn knackar det på dörren och en kiropraktor stiger in på rummet. Och när jag ligger där och känner hur han arbetar med min stela rygg inser jag att vårt tillfälliga besök i denna fantastiska miljö snart är till ända. Under dagen ska vi åka vidare. Det har varit en upplevelse att få ta del av något så minutiöst genomtänkt som tycks fungera så till sin fulländning. Och det är med sorg i hjärtat vi lämnar hotellet och reser vidare.

När vi samma eftermiddag checkar in på ett systerhotell till Oriental tror vi att vi är tillbaka i verkligheten. Men döm om vår förvåning när denna receptionist också välkomnar oss vid namn och föreslår fisk till middag ”eftersom ni åt kött igår”. Vi tittar förstummat på varandra och jag övergår till att börja berätta om mina ryggproblem. Då nickar receptionisten förstående och avbryter mig med en artig gest mot mannen som står alldeles bredvid; en kiropraktor som redan känner till allt om mina bekymmer ...”

Tankarna finns i systemet

Det är lätt att peka på det omöjliga i en sådan här historia. Att den är ett uttryck för ett samhälle där arbetskraften är billig, där solen alltid skiner och där gästerna har spenderbyxorna på sig. Visst, våra skatter är höga, vilket gör våra löner ännu högre och just detta hotell har 1003 anställda på 393 rum. Men det är inte det som gör denna historia så fantastisk. Det är systemet.

Det system som gör att alla vet vad de andra gör, och kunskapen om hur gästen känner sig. Ett system som säger att man ska tappa upp badvatten i varje rum för alla gäster som flugit långt. Ett system som låter medarbetarna få göra det där lilla extra, ta ett steg till.

Samma form av omtänksamhet möter jag en fredagskväll i en mataffär ute i Täby. Det är strax innan middagstid. Affären är fylld av trötta barn och vuxna som alla önskar att de redan var hemma. Du känner kanske igen situationen. Jag går därinne och plockar ihop mina varor och går fram till kassan. Köerna är förstås långa och jag ställer mig i den som jag tror ska gå fortast. Efter att jag stått en stund får jag bita mig i tungan för att inte ropa till kassörskan att hon borde ringa på någon, att de måste öppna en kassa till. Men jag ser att hon jobbar på så fort hon kan och tänker tyst att det knappast kan vara en nyhet för dem att vi blir några stycken vid den här tiden på dagen.

Kön segar sig fram och när jag äntligen står framför den unga tjejen låter jag tystnaden tala. Nu vill jag bara därifrån. Flickan tar betalt och jag packar snabbt ner allt i en kasse, och då händer det. Jag ser hur hon sträcker sig efter en skål och tar upp någonting som hon sen kastar ner i min påse, tittar upp, ler och säger:

”Lessen för kön”, innan hon vänder sig mot näste man.

Jag stirrar ner på min mat och upptäcker en liten chokladbit inslagen i guldpapper. Och jag vet inte varför, men just i det ögonblicket känns det som något av det största jag har varit med om.

”Tack”, säger jag och längtar genast efter att få komma hem och berätta om detta mirakel för familjen.

Ibland vet vi att vi betalar för värdskap. Ibland tycks det uppstå ur tomma intet. Ett hotellrum för flera tusenlappar eller en chokladbit för några ören, det är inte summan som avgör. Det stora är att det i båda fallen finns tankar på hur vi människor fungerar. Och är det något vi alla får lära oss som barn, så är det väl just det – att det är tanken som räknas.

Jan Gunnarsson

Text: Olle Blohm

Ps. Har du också mött ett värdskap du vill berätta om? Dela din historia med oss i vår gästbok, klicka här!