Värdskapsbrevet, nr 3, maj 2004
Välkomna till ett nytt värdskapsbrev! I det här numret tänkte vi bjuda på en historia som beskriver värdskapet ur en annan aspekt. Hör gärna av dig med synpunkter om innehållet till info@vardskapet.se.
Vi hoppas att den här berättelsen ska inspirera dig till att dela en erfarenhet med oss. Besök gärna gästboken på hemsidan där vi samlar alla tänkbara tankar i ämnet värdskap. En gästbok där du som läsare är välkommen att dela dina upplevelser. Klicka här för att komma till gästboken.
Trevlig läsning!
Här läggs grunden för värdskap!
Mina grabbar, 4 och 6 år, går på ett dagis där man har som mål att arbeta med integration. Daghemmet är ett stort rödmålat hus med vita knutar och det ligger mitt i ett villaområde utanför Stockholm. Nu i maj är det en grön oas med stor kuperad gräsmatta och här leker och stojar våra killar varje dag med barn som har speciella behov. Jag och min man tycker att det är fantastiskt att de får möjligheten att få umgås med barn som har andra behov och annan bakgrund än deras egen. På sikt hoppas vi som föräldrar att det är erfarenheter som kan innebära de kan utveckla konsten att välkomna andra oberoende av personers olikheter.
Lärarna på detta dagis måste hela tiden använda stor kunskap, erfarenhet och dialog för att kunna balansera vardagen mellan de olika barnens behov. Det är en imponerande insats de gör med specialträning inom olika områden. Det kan vara språkligt, motoriskt och socialt där barnen utvecklas efter sina egna förutsättningar. Man har prioriterat barngrupper som är små och hög lärartäthet. Att de lyckas i den dagliga verksamheten kan vi se genom att våra småkillar tycker att det är naturligt att alla är olika och vill leka och lära sig av alla sina kamrater, oavsett vem det är.
Ett bevis på att lärarna sätter stort fokus på den grundläggande dialogen är att barnen fått lära sig teckenkommunikation, vilket har öppnat dörren till något som tidigare varit ett okänt område för hela vår familj. När jag frågar våra killar hur de exempelvis pratar med den lilla flickan i hans grupp, som saknar ett normalt språk, svarar de som om det vore den mest naturliga saken i världen:
”Med händerna och kroppen så klart!”.
| |
| |
|
|
Jag blev därför mycket upprörd tidigare i år när man förklarade från tjänstemanna- och politikerhåll att man beslutat sig för att stänga ned en av de två avdelningarna som arbetar på det här sättet. Vad vi som föräldrar inte kan förstå är hur man överhuvudtaget kan motivera ett sådant beslut? Man borde väl snarare uppmuntra det här arbetssättet. Men istället drar man undan mattan för dessa mästare i värdskap! Är det verkligen så vi vill ha det?
För mig blir det här daghemmet en plats där barn möter och får ta del av äkta värdskap. Ett värdskap som de kommer att bära i sitt hjärta så länge de lever. Inom just utbildning och vård arbetar man ofta naturligt i en helhet för att barn, ungdomar, vuxna och äldre varje dag ska kunna känna sig välkomna! Vi andra borde lära oss av den tanken och låta det bli en ledstjärna på våra arbetsplatser?
Om vi i dagens samhälle kan lyckas skapa dessa daghem, varför då inte behålla dem? Där man har en öppenhet för olikheter och kunniga och engagerade lärare som vill arbeta på ett värdskapligt sätt. Där vi kan lägga grunden för att vara goda värdar för varandra och uppnå målet att få alla människor att känna sig välkomna!
Text och foto: Ada Elmgart, VÄRDSKAPET.
|
|
|
