|
Så var det dags, dörrarna in till det stora konferensutrymmet öppnades och Eva släpptes in. Hon gick på osäkra ben fram till kortändan av det stora mörka bordet där hennes chef reste sig hastigt upp och frågade högt:
”Hur mycket tid behöver du?”
Eva kände direkt hur det knöt sig i magen.
”Fem, fem minuter.”
”Shoot!”, sa chefen och satte sig.
Eva höll sitt föredrag utan att nervositeten släppte. Hennes framförande hade mer att önska, men innehållet var bra och hon blev färdig i tid. I samma stund hon tystnat tittade chefen ner i sina papper och sa med hög röst:
”Nästa punkt på programmet är …”
I dessa lägen önskar jag att det fanns en paus-knapp i livet. Att vi kunde frysa tiden, backa bandet, och få en chans att uppmana chefen att inte behandla henne som luft. Att vi alla skulle få höra honom säga: ”Tack Eva för din sammanställning, det var verkligen intressant. Det här ska vi ta till oss. Som ett första steg föreslår jag att vi två sätter oss ner redan i morgon och tar tag i dessa frågor.” Och hur de följande dag satte sig ner i lugn och ro, då han kunde lyfta fram allt som var bra i hennes dragning och samtidigt säga: ”Det enda lilla du behöver tänka på till nästa gång, är att …”
En annan buffel jag hörde talas om var vd:n som ringde upp några konsulter och bad dem komma dit och ”skaka lite liv i ledningsgruppen”. Konsulterna fick genast klart för sig att vd:n nyligen hade tillträtt och de åkte dit för att intervjua allihop.
När de satte sig ner med den första killen så sa han:
”Det här företaget skulle funka hur bra som helst om det inte vore för vår nya vd.”
Jaha, tänkte konsulterna, det där har man ju hört förut när någon ny träder in på scenen.
De tog sig an näste man.
”Det är en katastrof, sen han kom hit har han raserat allting.”
Konsulterna lyssnade. Den tredje killen förklarade frankt att han redan var på väg därifrån: ”Innan han har sänkt alltihop”, och den fjärde kunde inte begripa hur en så ”obegåvad och … ja, otrevlig människa” kunde få leda ett sånt fint företag.
Alla sa exakt samma sak och konsulterna antecknade och blev mer och mer förskräckta över resultatet.
Två veckor senare la de fram sin rapport inför ledningsgruppen. Men på grund av den entydiga informationen kände de sig tvungna att linda in sin kritik. Att i klartext uttrycka vad de kommit fram till skulle sannolikt knäcka den nya vd:n. Så i stället valde de formuleringar som att ”det uppenbarligen finns kommunikationsproblem”, att ”alla tycks se olika företag framför sig”, att ”vd inte riktigt känner, vet eller ser samma sak som ni andra i företaget”, att ”ni tycks sträva åt olika håll”.
Vd:n som snart insåg varthän det hela barkade, avbröt de båda konsulterna och spände ögonen i en av männen runt bordet:
”Har du sagt det här?”
”Nej … jag …”
Vd:n vände sig mot näste man:
”Har du sagt det här?”
”Jag? Nej … jag …”
Så fortsatte han att peka på var och en som satt runt bordet, men ingen vågade erkänna sin kritik. Till sist riktade han fingret mot de båda konsulterna och bad dem omgående lämna rummet eftersom de ”fabricerat” en rapport som ”uppenbarligen inte var sann”.
Två bufflar som spred skräck omkring sig. Som båda levde i den felaktiga tron att medarbetare är något du torkar av dig skorna på, för att vara ren och snygg i mötet med kunderna.
Jan Gunnarsson & Olle Blohm
Texten är hämtad ur boken
Den tjänande ledaren – vägen till värdskap
som kommer i höst.
|
