MODET ATT GÖRA DET LILLA.

Min resa till arbetsplatsen börjar med Roslagsbanan. Ett uppskattat litet pendeltåg som tar människor norr om Stockholm genom gröna parker och fina villaområden in till city, rakt förbi de ringlande bilköerna.

För några veckor sedan kom konduktören gående i vagnen, som coach till en nyanställd. Jag uppmärksammade hur hon utvecklade och uppmuntrade den lite ovane och blyge nye medarbetaren. Hur hon höll sig lagom i bakgrunden och ingrep bara när det behövdes, och korrigerade på ett fint sätt utan att generera den blivande konduktören.

Vi rullade in på Stockholm Östra och jag befann mig bakom duon i någon minut och hann då avlyssna samtalet dem emellan.

”Jag tycker det är svårt, jag vet banne mig inte om jag kommer att klara det här.”

”Lyssna, jag har utbildat många nya medarbetare på den här linjen och du kommer att bli en av de bästa vi har, jag lovar dig.”

”Tror du det, verkligen?”

”Jag vet det, så länge du fortsätter vara den rara tjej du är och bry dig om alla som reser med oss, så kommer allt bli bra”.

Jag såg hur den nyanställde sken upp och gick av tåget med stärkt själförtroende. Och jag tänkte genast på att jag borde visa den coachande konduktören min uppskattning, för den fina behandlingen av en nyanställd människa. Men jag gjorde inte det.

Under promenaden till kontoret funderade jag över varför jag i hela friden inte sa det jag ville säga. Och det enda jag kunde komma på var att jag tyckte att det skulle ha varit lite pinsamt, lite fånigt. Efter det slog det mig att det enda pinsamma i det hela, var att jag tyckte att det var pinsamt!

En vecka senare sitter jag på tåget och ser den coachande konduktören komma igenom vagnen. Denna gång utan någon lärling.

Nu jäklar, tänker jag, och precis när hon ska titta på mitt månadskort utbrister jag:

”Du, jag vill bara säga en sak. Jag såg hur du behandlade en nyanställd härom veckan och det var verkligen fint det du gjorde. Det syntes hur mycket det betydde för henne. Ville bara säga det.”

”Tack snälla, vad vänligt att du säger det. Jo, jag tycker om att bry mig om människor. Att kunna bidra till att någon utvecklas. Inte minst någon lite blyg och ovan som kommer in som ny till oss”.

Jag gick av tåget, glad att jag lyckats förmå mig till att klämma fram min lilla uppskattning. Och det tog inte lång tid innan glädjen smittade av sig på någon jag mötte, när jag väl var framme på kontoret.

Här skulle historien kunna slutat.

En vecka senare förklarar min konduktörsidol för mig att hon blivit så glad: ”När du sa så där”, att det första hon gjort var att berömma en annan kollega och att det hade känts lika fint som att själv få uppskattning.

Så resultatet av mitt oerhörda mod hade blivit några handlingar som skapat glädje för många. Hur många vet jag inte.

Senare har det slagit mig att ordet konduktör kanske kommer ur samma rot som engelskans ”conduct”, vilket betyder uppförande. En del företag talar om en ”code of conduct” som ofta sammanfattar hur de ser på moral och etik.

Vi kan alla bli konduktörer i värdskap. Vi behöver inte något tillstånd, inga pengar, inga biljetter, ingen makt. Vi behöver bara lite mod.

Välkomnande verksamheter och platser skapas främst genom att många människor gör små saker. Inte bara av att en eller några ledare tar täten och gör stordåd. Ett land blir aldrig starkare än summan av vad medborgarna tänker och gör.

Det stora gömmer sig i det lilla. Om vi har modet att upptäcka det.

Jan Gunnarsson på VÄRDSKAPET AB