VÄRDKSKAPSBREVET Nr 5,  April 2005

För att kunna utöva och bjuda på ett gott värdskap måste varje ledare och medarbetare, verksamhet och plats genomsyras av värdskapets grunder; tjänande, helhet, dialog, ansvar, omtänksamhet och kunskap.  Den fjärde grunden, ansvar, innebär bl a att vi tar ansvar för våra handlingar genom att vi står för hur vi reagerar och relaterar till det som händer oss.

I dagens värdskapsbrev får du ta del av etikkonsulten Gösta Tingströms tankar kring ansvar.  Gösta är också präst i Svenska Kyrkan. Kom gärna på vårt frukostseminarium 18 maj i Stockholm, då vi bjudit in Gösta som gästföreläsare.

Hör gärna av dig med synpunkter om innehållet eller andra idéer till camilla@vardskapet.se>.

Trevlig läsning!

Nästa Värdskapsbrev utkommer 4 maj.

ANSVAR ÄR ATT HÄNGA UPP SINA VÅTA BADBYXOR

På påsken reste jag på solsemester med mina barn. Det var underbart. Vi reste från vintern, mötte högsommaren och återvände till vårvärmen i Sverige. Vi hade två hotellrum tillsammans och med fem söner gäller det att hålla reda på sina kläder och prylar. ”Mina badbyxor… Var är mina badbyxor?” hördes varje morgon från diverse barnamunnar (nåja, tre är tonåringar).  Lika snabbt kom svaren haglande på ett och samma tema. ”Det var inte jag som tog dem! Jag vet inte! Jag har inte sett dem! Fråga någon annan!” Ofta hände det att jag fick dra fram dyvåta, sandiga bylten bakom dörrar, under sängar och lite varstans. Detta är förmodligen helt vanliga situationer för alla sommarbadande familjer, men det jag grunnar på handlar om det där att ta ansvar. I min hängivna papparoll vill jag göra allt för att fostra mina söner till ansvarstagande, kännande och tänkande människor – vem vill inte det? Jag försökte göra denna fostran till en rolig lek. Det kan man unna sig på semestern (kanske inte alltid i en stressad hemmavardag) och på slutet av semestern fungerade det riktigt bra.

Att ta ansvar, att svara an, uppfattas av många, och i början av veckan även av mina barn, som en tråkig pålaga som någon högre chef bestämt. Kanske lite gammalmodigt och mycket kravfyllt. Ja, om bara en eller några tar ansvar och alla andra skapar ett veritabelt kaos av blöta badkläder eller varför t ex inte ansvarsuppgifter på jobbet, då är det inte så kul. Om det bara handlar om regler, som man kanske inte alltid förstår, och därpå följande kontroller vill man nog bara fly sitt pålagda ansvar.  Men om vi alla bestämmer oss för att ta ansvar så förändras hela vår atmosfär och vi växer faktiskt alla av det. Vår badsemester blev bara bättre och bättre dag för dag och jag, och inte minst barnen själva, fick uppleva att de växte med sitt ansvarstagande.

Det kan vara lite ofarligt att ta ett enkelt exempel om barnens våta badbyxor. Tyvärr, som jag antytt, gäller detta exempel kring ansvarstagande även på våra arbetsplatser. När jag talat med olika personer med insikt i vad som hände på Skandia så var det många välklädda vuxna chefer som lät ungefär lika undvikande som mina barn: ”Det var inte jag! Jag visste inget! Jag har inte sett något!” Förresten behöver man inte ta så kända exempel utan detta fenomen lever på många arbetsplatser – och inom många familjer. Jag tror tyvärr att det är ett mycket mänskligt beteende och det förstör så mycket. Man är inte beredd att svara an, att stå upp, att ta konsekvenserna av att man kan tänka och göra något åt saken själv.

Lika tråkigt som det är när ansvarstagande inte fungerar, lika roligt är det när det faktiskt gör det. Nu vill jag berätta en verklig solskenshistoria. På en vårdcentral i norra Sverige var det för ett par år sen många som gnällde och tittade snett på varandra. Det var en utpräglad vi-och-dom-stämning mellan olika avdelningar och personalkategorier. Kristina, chefen, tyckte det var bedrövligt och bestämde sig att göra något åt det. Hon bestämde sig för att starta ett långsiktigt projekt med stor delaktighet hos alla anställda för att därigenom försöka skapa en anda av stort gemensamt ansvarskännande. Hon mötte mycket misstro i början, men löste det på ett genialt sätt. Hon började med att alla fick hjälpas åt att tänka igenom hur städningen på vårdcentralen fungerade och hur den kunde förbättras. Snart hade man tillsammans funderat ihop ett nytt sätt att städa. Detta ledde till att alla började att ta ett mycket större ansvar tillsammans. Dessutom hade man genom en effektivare lösning av städningen också tjänat en stor slant som kunde användas till det långsiktiga projektet.

Kristina var en bra förebild och gick vidare med att granska sig själv med kritiska ögon: Hur kan jag ta större ansvar för helheten och de enskilda individerna? En projektgrupp tillsattes och de arbetade på i samma anda. Det kändes svårt, osäkert och nytt. Samtidigt handlade det om den gemensamma vardagen mycket konkret och man tog upp frågor som motsvarade: Hur hanterar jag mina våta sandiga badkläder? Hur kan jag ta ansvar för denna hantering? Kan den utvecklas? Plötsligt blev det fler och fler som praktiskt i vardagen, lärde sig mycket om sig själva, sina kollegor och det arbete som alla gjorde inom organisationen. En ny anda började spridas. Människor växte. Flera individer utvecklade ett gott ledarskap och fick nya förtroenden och tjänster.

Tomas Brytting, vid Etikakademin i Stockholm, har sagt att etik handlar om ”den enskildes ansvar för det gemensamma bästa”. Dessa ord har man tagit fasta på och för ett år sen fick alla anställda en fickspegel där det stod skrivet på spegelytan. Varje gång man ser sig i spegeln blir man påmind om att ta ett eget ansvar. Detta fungerar på vårdcentralen som en inspiration och ger en känsla av gemenskap. Tänk om de får samma goda känsla som jag hade med mina barn i slutet på vår påsksemester. Det fungerar, det lyfter, vi växer, det våras omkring oss!

Klicka här för att läsa Gösta Tingströms 7 tips som inspirerar till ökat ansvarstagande! 

3 april 2005
Gösta Tingström, Sincera Etik.