VÄRDSKAPSBREVET Nr 6, Maj 2005

Våra värdskapsbrev har blivit en succé! Närmare 9 000 människor finns idag bland prenumeranterna vilket är helt fantastiskt och roligt för oss som vill sprida tankar om värdskap. Det mest uppskattade brevet handlade om Peyman Nawab, busschaufför i Umeå och många har kontaktat oss och önskat att vi ska publicera det igen.

Så här kommer en favorit i repris! Läs och njut och skicka det gärna vidare till någon du tror skulle uppskatta det.

Hör gärna av dig med synpunkter om innehållet eller andra idéer till camilla@vardskapet.se.

Trevlig läsning!  Nästa Värdskapsbrev utkommer 1 juni.

Jag har mött värdskapet

En busschaufför är en busschaufför, han tar dig från en hållplats till en annan. Du stiger på, går bak i bussen och kliver av efter att ha tryckt på knappen. Det är inte mycket mer med det. En kortare bussresa är ett nödvändigt ont. Tanken är att det ska vara friktionsfritt, inte kosta något engagemang och följa den tidtabell de satt upp i kuren.

Jag möter många människor i mitt jobb. Likt en handelsresande i värdskap åker jag från plats till plats. Följaktligen åker jag en hel del taxi, ibland även buss. Det är små, korta resor som ska ta mig fram den sista biten, när jag nästan är framme och inte vill att resan ska haka upp sig.

Den här dagen kommer jag till Umeå för att föreläsa på Blå torsdag, en inspirationsdag på Norrlandsoperan, arrangerad av Tillväxtalliansen och Västerbottens-Kuriren. Trassel med min flygtaxi gör att jag står utanför ankomsthallen och funderar på att ta bussen in till stan. Jag hinner inte fundera så länge förrän det kommer fram en man och säger: ”Hallå där, varsågod, följa med bussen in till stan, härlig resa, för bara 30 kronor, inklusive fin utsikt och trevligt sällskap.”

Som författare till en bok om värdskap är valet enkelt, jag stiger ombord och sätter mig längst fram. Och när jag kliver av fjorton minuter senare, blir jag stående en stund och tittar på honom.

Det är så han ser ut, tänker jag.

I egen hög person.

Senare på kvällen, när jag ställer mig upp på scen, vill jag säga: ”Ni anar inte vem jag mötte idag. Jag mötte Värdskapet och han bor här i Umeå.”

Peyman Nawab är född i Iran och kom till Sverige 1976 på inrådan av sin moster. 1981 blev han svensk medborgare och året därpå fick han fast anställning på Polarbuss och där har han jobbat som busschaufför sedan dess. Även om han själv inte håller med om det, för Peyman säger:

”Jag kör inte buss, det bara ser ut så, egentligen ger jag människor en bra dag. Min arbetsplats är mötet med andra människor.”

Efter att ha haft glädjen att resa med honom så vet jag att det är helt korrekt. Peyman möter människor.

När jag stigit på bussen och sitter och väntar på att vi ska åka iväg ser jag honom springa ut till ett sällskap, med massor av bagage, som sannolikt ska ta en större taxi.

”Hallå, varsågoda, bara 30 kronor.”

”Vi hade tänkt ta en taxi …”

”Jasså, hur många är ni?”

”Sju.”

”Ok, då åker den sjunde gratis, bra va, varsågoda”.

Väl på bussen kommer en i sällskapet fram och vill betala. Med kort. ”Kort tar vi tyvärr inte. Kom så går vi till bankomaten och tar ut kontanter. Jag följer dig”, säger Peyman innan någon lyckas ta fram 180 kr för allihopa.

Vacker persisk musik

När jag sitter där längst fram ser jag hur människor får hjälp med sitt bagage, hur de förändras, hur deras lite jäktade ansikten spricker upp i leenden. Och när det är dags att ge sig av sätter han sig framför ratten, stänger dörrarna och säger: ”Hallå alla glada, nu ska jag ta med er på en resa in till Umeå. En fantastisk stad”, innan han stoppar in en kassett med vacker persisk musik.

Peyman pratar om vädret, om vilken underbar dag, underbar stad vi befinner oss i. Han skämtar med oss: ”Man får inte plinga innan jag har sagt vad stationen heter ... det måste vara rätt ordning.”

Pling!

”Hallå hallå, inte trycka innan ni vet vad platsen heter. Först säger jag, sen ni trycker. Det är mitt jobb att tala om var vi är.”

Hela bussen skrattar och ler mot varann, vi känner oss välkomnade och utvalda. Det är en fascinerande upplevelse och jag kan inte sluta tänka på att allt detta utspelas på en flygbuss, under en sträcka på 14 minuter, en sträcka som chauffören kört fram och tillbaka i snart tio år.

Jag lär mig varje dag

När jag ringer upp Peyman några dagar senare frågar jag honom om han alltid är så där glad och trevlig.

”Jag tänker aldrig på att det är samma linje, det alltid är nya människor. Jag lär mig varje dag”, säger han, ”det finns ingen gräns.”

Det är mötet med andra människor som ger honom kraft. Hans mål är att göra dagen lite lättare för alla, folk är så stressade. ”Min makt är att underlätta för nära, kära och vänner”, säger Peyman. ”Alla vuxna människor är mina vänner.” Men han skämtar inte alltid, däremot är han alltid glad. Det som gör honom nedstämd är tankarna på mamma. Peymans stora sorg är att hans mamma, som idag lever ensam i Iran, inte är välkommen till Sverige. ”Jag har pratat med radio, tv och partiledare. Mona Sahlin har åkt med mig i bussen, men ingen vill hjälpa mig.” För Peyman är det orättvist att han som sköter sig och betalar skatt, inte kan få ta hand om sin mamma. ”Hon skulle inte kosta Sverige någonting”, säger han.

För 30 kronor ska du få något extra

Under samtalet slår Peyman fast: kan man inte bemöta människor på ett artigt och trevligt sätt har man fel arbete. Och jag frågar honom vad han tycker om servicen i Sverige i stort.

”Den är låg”, säger han, ”folk vill inte bjuda på sig själva. För 30 kronor ska du få något extra. Det ska vara en kontrast, som att åka bort. I min buss är vi alla ute på en resa tillsammans.”

Och de svenska cheferna?

”De flesta chefer”, säger Peyman, ”behöver lära sig hur man möter anställda. Respekt borde läras ut och de borde fokusera sig på äkta känslor. Idag kan man tas emot på ett kallt sätt. När du går in till chefen på hans rum borde chefen först komma och öppna dörren för dig, ta dig i hand, visa dig var du ska sitta och låta dig sätta dig innan han tar plats bakom skrivbordet. Så är det inte.”

Vad har du då för råd att ge en människa som ska arbeta med service?

”Alla borde börja från golvet och riktigt lära sig yrket. Man måste tänka positivt och inte glömma att man hela tiden kan lära sig något nytt och alltid bli bättre. Och vara propert klädd. Jag har slips varje dag, även om det är 27 grader varmt.”

Det bästa ur två kulturer

Peyman säger att han hämtar sin inspiration ur naturen, den är hans gud. Och att han tar det bästa av de bägge kulturerna han bär inom sig, ordningen från Sverige och värmen från Iran. ”Man lever bara en gång”, säger han, ”och jag vill att människor ska ha ett gott minne av mig.”

Samtidigt tycker han att det viktigt att vara pragmatisk. Eller mänsklig kanske man skulle kunna säga. Peyman tar ett exempel: ”Som när en ung flicka kommer, sista turen, det är mörkt och hon inte har några pengar. Vad ska jag göra? Släppa ut henne i mörkret och låta henne gå hela vägen hem alldeles ensam? Nej det går inte. Nästa gång betalar hon.”

Som avslutning frågar jag hur han tror att hans chef uppfattar honom. Och Peyman låter rätt säker, när han säger: ”Jag känner mig uppskattad. Jag tror chefen är stolt över att ha mig som chaufför. Att jag är guld värd, det borde han tycka.”

Ljusterapi i bussen 

Efter att vi pratat en lång stund lägger jag på luren och hans entusiasm och värme har återigen fått grepp om mig. I en och en halv timme har han beskrivit händelser som fått mig att förstummas. Som historien om när han gick upp till Vägverket i Umeå för att tala om för dem att det växte ogräs i en av rondellerna. ”Så får det inte vara. Det ska vara snyggt. Det är Umeå de kommit till.” Eller då han stannade bussen utanför turistbyrån och sprang in och hämtade en karta till en passagerare. Eller att han alltid har alla lampor tända inne i bussen, även på mornarna: ”Många behöver ljus, de går ju på sån där ljusterapi. Det är så mörkt här i Sverige, så jag tänder hela bussen för mina passagerare.”

Det är en otrolig man jag talat med. Full av beundran går jag igenom mina anteckningar och hör hans röst inom mig: ”Kanske de kommer hit första gången och inte vet adressen. Då möter de en trevlig chaufför, som hjälper till. Det är ju ett perfekt första möte med vår stad!”

Värdskapet har talat. Peyman Nawab, busschaufför i Umeå.

Jan Gunnarsson

text: Olle Blohm