Värdskapsbrevet är ett kostnadsfritt digitalt nyhetsbrev som utkommer varje månad med inspirerande berättelse och tankar om värdskap. Fyll i din prenumeration här till vänster.

Värdskapsbrevet nr 9, september 2005

Det här Värdskapsbrevet handlar om att välkomna nya gäster och medarbetare till sin verksamhet eller plats. Om den osäkerhet och nyfikenhet som kännetecknar det första mötet. Och om vikten av att tänka och handla så att detta utvecklas till en lång och värdefull relation till gagn för alla parter.

Brevet är skrivet av Katarina Bergström, som vi är glada och tacksamma över att ha fått som vår senaste (och nyaste!) medarbetare på VÄRDSKAPET.

Trevlig läsning! Nästa nummer utkommer 7 oktober.

VÄLKOMMEN I KLUBBEN

Kajaken skär ett snitt i den spegelblanka vattenytan. Jag glider fram nästan ljudlöst. När jag hittar rytmen och slappnar av i axlarna är ansträngningen minimal. Tänk att det bara är tredje gången jag provar och redan så biten. Och tänk vad annorlunda det kunde ha blivit.

Värdskap, konsten att få människor att känna sig välkomna, spelar stor roll även i en liten ideell förening. Ska den kunna växa och frodas måste medlemmarna känna sig välkomna att delta i verksamheten. Både nya och gamla. I föreningar delas ansvaret av alla att bedriva en välkomnande verksamhet. Värdskapets sex grunder: kunskap, omtänksamhet, helhet, ansvar, tjänande och dialog är minst lika viktiga här som i vilken vinstdrivande rörelse som helst. Inte minst när det handlar om att rekrytera nya medlemmar.

Dags att prova på

I början av sommaren bestämmer jag mig för att lära mig att paddla kajak. Jag kollar på nätet och hittar en klubb med prova-på-möjligheter. Söndag förmiddag cyklar jag dit. Vid bryggan håller några sportiga tjejer i smarta flytvästar på att lägga smäckra, blanka kajaker i vattnet på ett självklart sätt. Det kan väl inte vara för oss nybörjare? Strax intill står några andra mer vanliga människor som ser minst lika vilsna ut som jag känner mig. Jag spanar runt efter någon skylt men kan inte se någon. Var ska man anmäla sig? Nu kom det mer folk cyklande också. Ojojoj då. Kommer jag att få plats? Räcker kajakerna till? Jag känner mig stressad och orolig, har jag cyklat hit i onödan? Efter en stund upptäcker jag en tjej som ser lite instruktörsaktig ut med en pärm i nypan. Puh, så skönt. Ett par minuter och femtio kronor senare är jag på väg upp mot kajakförrådet för att hämta min utrustning.

Uppdrag värdskapsgranskning

Hur klarar den här kajakklubben en snabb värdskapscheck, så här vid första anblicken? Att jag blev en hängiven paddlare har ni redan förstått. Men vad var egentligen avgörande för att det verkligen blev så? Mitt eget intresse? Min vilja? Visst, absolut. Men också det bemötande jag fick när jag skulle ta mina första trevande paddeltag. Jag var nervös, blyg och orolig när jag kom till bryggan första gången. En överlägsen attityd, ett okänsligt bemötande hade varit förödande. Jag hade helt enkelt vänt på klacken och gått. Men hur var det nu i ärlighetens namn, kände jag mig egentligen välkommen? Nja. I de första kritiska minutrarna får jag inte klarhet i vem jag ska prata med. Jag har sökt mig till en förening. För mig representerar varje instruktör hela föreningen. Jag ser ingen instruktör alls! I det läget existerar föreningen knappt för min del. Här kunde föreningen gjort det bättre, varit tydligare. Några småsaker hade gjort en jättestor skillnad, en liten namnbricka eller en t-shirt med tryck ”Instruktör”. Eller en skylt, ”Nybörjare samlas här”. Det är lika viktigt för en liten förening som för en stor kommersiell verksamhet att ta ansvar och se sin verksamhet utifrån och in, med gästens ögon.

Kunskap räcker långt

Förrådet är fyllt från golv till tak med kajaker. Två killar står och rotar tveksamt bland flytvästarna. Några andra plockar valhänt med paddlarna.

”Är det nån skillnad om paddeln är gul eller brun?” frågar en av killarna. Vi tittar alla osäkert på varandra.

”Vet ni vilka kajaker man ska ta?” frågar jag. De skakar på huvudet. Jag känner prövande på en kajak.

”Det där är privata kajaker. Det är de där i hörnet till vänster ni ska använda” En instruktör kommer in genom dörren och äntligen blir det klarhet. Men självklar auktoritet tar han kommandot. Rappt och effektivt får vi de flytvästar vi ska ha och paddel i rätt längd. Och blir anvisade var sin stabil kajak för nybörjare. Plötsligt ser vi alla gröngölingar riktigt proffsiga ut.

Kunskap är så grundläggande. Som där i kajakförrådet. En vederhäftig instruktör kommer in och tar fram den utrustning som behövs. Så där självklart och naturligt som man bara kan göra när man vet och kan. Och dessutom gärna delar med sig. Jag får inte bara en paddel i handen utan också svar på mina frågor om varför jag ska ha just en sån och vad längden spelar för roll. Jag känner mig trygg. Det känns skönt.

Äkta omtänksamhet räcker långt

Men oj vad kajaken känns lång när jag ska manövrera ut den genom dörren och längs den smala gången ner till bryggan. Jag ser inte mina fötter under kajaken och trippar osäkert på bara fötter. Instruktören kommer ikapp mig när jag närmar mig bryggan.

”Du”, säger han, ”det är ingen dum idé att du skaffar dig ett par tofflor att ha nästa gång du kommer. Man vet aldrig, det kan finnas glasbitar eller sånt här och vi vill ju inte att du ska göra illa dig.”

Nu känns det ännu skönare. Nästa gång jag kommer sa han. Han tänker alltså att jag ska komma tillbaka. Och han bryr sig om mina fötter. Så omtänksamt. Även om han inte säger det uttryckligen så vet han att föreningens framtid handlar om att rekrytera och behålla medlemmar. Alla måste trivas, känna sig trygga och välkomna. Han vet att ett skärsår i foten kan betyda att det var sista gången han såg mig. Han känner ett ansvar för mig och för hela föreningen.

Dumma frågor behöver kloka svar

”Ta tag i kajaken där framme.” Instruktören står på huk bredvid mig när jag kliver kajaken. Jag är livrädd. Hela jag vibrerar och kajaken också när jag väl kommit i. Jag sitter stel som en pinne och hör instruktören prata om paddel och roder och allt möjligt. Jag är skräckslagen. Stirrar stelt framför mig eftersom jag är övertygad om att kajaken kommer att välta om jag vrider på huvudet. Vad hjälps det nu att han stått där på land och lugnt och fint berättat hur vi ska göra.

”Då kan du paddla fram till bron och vänta där”, säger instruktören.

”Jamen jag har ju aldrig gjort det här”, lyckas jag pressa fram.

”Det går bra ska du se”, säger han.

”Tänk om jag välter då?” väser jag, men det är för sent. Han har redan försiktigt skjutit ut mig från bryggan. Jag välter inte. Jag välter inte? Doppar försiktigt det ena bladet, så det andra och jag välter fortfarande inte.

Det är lätt hänt att lärande blir information i stället för kommunikation. Under själva genomgången på land är jag uppfylld av att inte missa något. Samtidigt är jag okoncentrerad för att jag är rädd att jag ska välta i vattnet. Instruktören berättar det han menar vi behöver veta men frågar inte efter vad vi känner eller tycker. Jag hinner inte fråga eller vill inte verka dum. En av värdskapets grunder heter dialog. Här handlar det mer om monolog. I det här läget hade det varit bättre om instruktören hade öppnat upp för oss nybörjare att få vädra våra värsta farhågor och ställa alla dumma frågor. Innan själva elddopet att kliva i kajaken.

Värdskap vilar tryggt på sina grunder

Tio minuter. Längre tid tar det inte innan jag slutar darra i hela kroppen och börjar paddla, använda rodret med fötterna, vända kanoten och backa. Instruktören säger vad vi ska göra och efter en liten stund är vi på väg i kanalen. Jag vågar tom vrida en aning på huvudet och titta på instruktören när han glider upp bredvid mig. Han säger att om jag vinklar upp paddeln mer blir det mindre jobbigt. Och om jag håller ryggen rak så får jag inte ont i den. Och jag känner faktiskt hur han gör det här bara för mig och alla oss som ännu inte vet. För att vi också ska kunna utvecklas och få glädje och njutning av paddlingen. Och hur härligt det kan vara just såna här vindstilla och soliga kvällar som ikväll.

Men värdskapet då? Jo, jag kände mig välkommen. I alla fall efter ett tag. Och jo, jag är helfrälst. För mig som inte har någon bakgrund som innefattar båtar, segling eller vatten överhuvudtaget så känns det helt underbart att jag hittat mitt sätt att umgås med vatten. Visst, som i alla verksamheter kan värdskapet i den här föreningen utvecklas och bli ännu bättre. Och kanske jag kommer att vara med och göra det. Men de sex grunder fanns där redan som ni märkte: kunskap, omtänksamhet, helhet, ansvar, tjänande och dialog. Och jag blev en hängiven kajakpaddlare!