Värdskapsbrevet är ett kostnadsfritt digitalt nyhetsbrev som utkommer varje månad med inspirerande berättelse och tankar om värdskap. Fyll i din prenumeration här till vänster.

Värdskapsbrevet nr 10 oktober 2005

Tänk vad alla små saker spelar in när två eller flera människor möts. Alla våra sinnen som berörs - och inte bara det. Våra tankar, förutfattade meningar, förväntningar – allt möts. Ibland märker vi knappt att det händer. Ibland blir det så tydligt hur hela världar av mänsklig psykologi, erfarenheter, sinnesstämning och annat krävs för att man ska upptäcka en Blåtunga.

Vi längtar efter att få höra om mötet som berörde just dig. Vill du dela med dig? Skicka in ett magiskt möte till oss, just nu får du boken Barnen som våra gäster som tack. katarina@vardskapet.se

Trevlig läsning! Nästa nummer kommer den 4 november

De borde vara fridlysta

Mitt på spånslingan uppenbarar sig massor av bländgula skyddsvästar mellan träden. Kommer närmare och upptäcker att de bärs upp av ett gäng utspridda dagisbarn som är på skallgång efter blåbär. Plötsligt kommer en liten tjej springande bakom mig för att ta sig till kompisarna som har gått på lite snabbare. Jag vänder mig om och förstår varför. Hon är mer blå än vit i ansiktet. Händer som doppade i Ekströms. Hon stannar till. Vet nog inte om hon ska vara rädd eller inte. Ojoj, det var det blåaste barn jag nånsin sett i hela mitt liv, säger jag med ett stort leende, ojojoj vad du va blå. Hon flinar till och fortsätter springa. Jag var inte så farlig. Efter ett par meter stannar hon till framför mig. Vänder sig om. Och bestämmer sig. Öppnar munnen allt vad det går och rullar ut tungan ända ner till hakan Pekar stolt på den med sitt blåa pekfinger. Jag tittar förvånat. Nämen.

Funderar på vad som kan vara mer värt i detta liv än ett möte med en blåtunga.

Gubbfan

Kommer ut till taxin. Mätaren har tickat sig fram till 54. Brukar vara 46. Han förklarar att jag är 3 minuter sen. Att det var beställt till klockan 6, nu är klockan 6:03. Ovanligt att ni är så nitiska svarar jag. Han mumlar nåt och kör iväg. Centralen ligger åt andra hållet förklarar jag från baksätet, efter att han svängt Mercamärket mot Norrland.

Söker efter mitt kreditkort i byxfickan. Nopp. Känner runt i kavajen. Nopp. Kanske det ligger i väskan därbak. Eller så la jag högen av kort på nattygsbordet. Jag kan inte missa tåget. Några spår dyker upp. Springnota. Bara ta väskan och gå. Vad ska han göra, slå ner mig, ringa polisen? Panta min iPod, värd 2000 pix. Be att han skickar en faktura. Säkert. 6.03 va. Här åker man taxi 6 gånger i veckan. Tar ett varv till i alla fickor och hittar till sist bunten med betalningsmedel. I bakfickan. Hur tänker någon som lägger en hög med kort i bakfickan? Allt tänkande på rymning och pantbank helt i onödan.

Kommer fram i god tid så jag ber honom stanna ett par hundra meter innan entrén för att få tillbaka lite av den saltade framkörningsavgiften. Han trycker ut kvittokopian innan han ser att vad jag skrivit i fältet för dricks. Han visste. Ibland behövs inga ord. Det räcker med en grinig gubbe som inte ser en av de vackraste morgnarna under hösten passera utanför fönstret utan ägnar sin tid åt att planera rymningsförsök från en 3-barnspappa som äntligen fått jobb, trots alla konsonanter i efternamnet, hos en konkursmässig åkare som häromdagen lärde killen att slå på taxametern i samma nanosekund som nyheterna i P1 börjar. Ha en bra dag säger han. Detsamma.

Denim

Kommer till ortens biograf. Kvart kvar till sanningens minut. Ännu en gång. Denna inför ett sjuttiotal studerande. I samma ålder som mina egna ungar. Funderar på om dom ser en gubbe eller inte. Hinner slinka in bakom biografens scenslöja och byter ut Dressmangabardinet (man behöver ju visa hela gubbpaketet) mot blåjeansen. Snubblar till och är på väg ut igenom tyget. Vilken entré, medelålders föreläsare ramlar fram med brallorna nere. Klarar dock precis balansakten. Mm… vad skönt med sköna brallor.

När publiken börja fylla upp lokalen så inser jag att ”this” verkligen ”is it”. Ser alla vakna öppna ansikten, intresserade, förutsättningslöst nyfikna. Så jag börjar med att berätta att ”det här är det” som ger mig den största glädjen av allt. Att möta människor. Och som just idag, människor som inte hunnit trubbas av och blivit ”lagoma”. Som så många av oss andra. Människor med nyfikenheten kvar. Ännu inte anpassade. För att passa in i The Big Machine. Där rebellerna förpassats från barrikader till små knackningar inifrån som gör sig påminda emellanåt när meningslösheten dimmar in en. Fast jag säger inte precis så. Man vill ju inte låta som en dåre.

Efteråt kommer kanske tjugo av dom fram och tackar. Den bästa föreläsning jag hört. Jag behövde det här. Tack för att du är dig själv. Du säger vad jag känner men inte lyckats sätta ord på. Och trots att jeansmannen tidigare förklarat att man borde strunta i hur andra uppfattar en och mer bry sig om vad man själv vill, så kan jag inte undgå att vara glad att dom kom fram.

I bilen tänker jag att det var en av de bästa föreläsningarna av mig jag varit med om.

Tänk vad ett par sköna brallor kan göra.

Jan Gunnarsson