Värdskapsbrevet är ett kostnadsfritt digitalt nyhetsbrev som utkommer varje månad med inspirerande berättelse och tankar om värdskap. Fyll i din prenumeration här till vänster.

Värdskapsbrevet Nr 3, 2006

En viktig del i tankarna om värdskap är arbetsplatsen som helhet. Att ni som jobbar där hör ihop. För vissa kanske det är en skrämmande tanke, att ni alla har något gemensamt utöver att ni råkar få lön från samma ställe. Men tänk på hur det känns när du besöker en gammal arbetskompis på ett tidigare jobb. När ni går in i fikarummet som så många gånger förr, och hur du då inser att du inte är en av dem längre. Alla dessa människor du träffat så många gånger, alla är de förknippade med den tid då du var en i gänget. Visst, ni kan vara vänner fortfarande, ibland mer än så, men efter att du lämnat firman är det ett nytt gäng som räknar med dig och därmed tillhör du en annan gemenskap.

När jag kommer till olika verksamheter för att tala om värdskap frågar jag ibland vad alla där har gemensamt. Då tittar de ofta lite förundrat på mig, som om de stilla tänkte: vi … gemensamt … eh …, men efter ett tag brukar de enas om några saker:

1. Vi har alla lön från samma ställe.

2. Vi sitter och arbetar på samma plats.

3. Vi har en gemensam historia.

4. Vi har våra kunder gemensamt.

Dessa fyra punkter vållar sällan några större protester. Och efter en kort tystnad kan en i gänget utbrista: ”Passionen, glädjen i att göra det vi gör.” Och eftersom hela ledningen är med på mötet är det ingen som vågar protestera. Så jag skriver upp:

5. Vi har en gemensam passion för det vi arbetar med.

Här tar det ofta stopp. Och de flesta verkar rätt nöjda med det och tycks tänka: fem punkter det är väl inte så illa. I det läget vänder jag mig mot VD:n eller någon ur ledningsgruppen, som då genast lägger till:

6. Vi har en gemensam vision.

7. Vi har en affärsidé gemensamt.

8. Vi har våra värderingar gemensamt.

Nu brukar det bli lite tyst i bänkarna.

Vision … vad var det nu igen? Och affärsidé …? Värderingar … är det något man överhuvudtaget har gemensamt, är inte det något privat? Och efter ett visst surrande i raderna lägger jag till:

9. Vi är på en gemensam resa.

Då tystnar alla. Det känns bättre, det kan de flesta hålla med om. Vi reser tillsammans, därför hör vi ihop. Kommer man utifrån så känner man nog det. Vi är på väg någonstans, tillsammans.

Sen pratar jag på i någon timme eller två och låter dessa 9 meningar stå kvar bredvid mig. Och i slutet av min föreläsning skriver jag självmant upp den sista punkten:

10. Vi har ett gemensamt värdskap.

Vikten av att uppleva gemenskap kan inte underskattas. Först när vi känner att det finns något som binder oss samman, är vi beredda att se helheten. Visioner, värderingar och ledord som mer hör ihop med pärmen de står i, än människorna som ska levandegöra dem, är inte värda mycket.

Ibland tar sig denna gemenskap olika uttryck så som roliga fester och upptåg, eller märken och t-shirts som alla kan bära. Men ofta är viljan att höra ihop starkare än så. Att överhuvudtaget ha ett arbete är att ingå i ett sammanhang, det inser den som blivit arbetslös ganska snart. Det är svårt att stå utanför, att hela tiden bara ha sig själv att luta sig mot. Man faller lätt, och själförtroendet sjunker.

När jag var en relativt ung chef för ett stort liftbolag förstod jag inte allt det här. Jag var ung och stark, med massor av medarbetare omkring mig som lyssnade och tog till sig det jag sa, och hade aldrig slagits av vad som händer när en människa utesluts ur gemenskapen. När så en av företagets verkliga trotjänare skulle gå i pension hände följande. Vi kan kalla honom Arvid, en man som varit i företaget så länge någon kunde minnas, som levt ett helt liv ute i snön och preparerat nedfarterna år ut och år in. Ett av Arvids kännetecken var det korslagda bandet över bröstet som bar upp hans komradio. Därifrån hördes röster från hela fjället, och Arvid lyssnade och hjälpte till. Med all sin erfarenhet kände han varje nedfart bättre än sin egen trädgård och visste vilka problem som kunde uppstå. Vid dåligt väder var kommunikationen viktigare än någonsin. Om en kollega kört fast eller hamnat i svårigheter måste Arvid kunna uppfatta det direkt. Därför bar han alltid sin radio, lätt åtkomlig mitt på brösten och drog bara ned volymen då och då.

När så Arvid skulle avtackas efter alla år i bolaget vände han sig till mig med en sista önskan. Han bad om att få behålla komradion så att han skulle kunna höra hur det ”gick för gubbarna”. Allt han ville var att fortsätta lyssna på rösterna från fjället, höra hur snacket gick, jargongen, medan han satt där hemma i stugvärmen eller låg i sin säng. Men som du säkert redan förstått förstod jag inte att radion betydde mer för honom än en skränig apparat som lät hela tiden. Nu var han ju fri från den, tänkte jag, varför i herrans namn vill han då lyssna på alla dessa ljud när han äntligen får ha tyst omkring sig. Så jag förklarade att en komradio var en dyr apparat och att vi inte kunde efterskänka dem. Nu var det nya killar som skulle ta över och som behövde företagets utrustning.

Men det tog bara några dagar innan jag förstod mitt misstag. Och insikten om det svider fortfarande i hjärtat på mig. För veckan efter Arvid gått i pension dök han upp på jobbet i alla fall. Parkerade på sin vanliga plats nedanför liftstationen och öppnade bildörren. Och sen satt han där med en termos kaffe dag efter dag. Han morsade på alla som gick förbi och följde deras arbete på håll. Några stannade till, snackade en stund och beskrev vad de höll på med, och Arvid gav kanske ett råd eller nöjde sig bara med att bli uppdaterad på hur arbetet gick.

Nu snart tjugo år senare ser jag att hans önskan om att få behålla sin kommunikationsradio, gör hela historien ännu tydligare. Inte minst därför att jag nu vet att ordet kommunikation kommer från latin och betyder just: att göra något till gemensamt.

Jan Gunnarsson & Olle Blohm

Denna text är hämtad ur den kommande boken ”Den turkosa kostymen" som kommer i september 2006.