Värdskapsbrevet är ett kostnadsfritt digitalt nyhetsbrev som utkommer varje månad med inspirerande berättelse och tankar om värdskap. Fyll i din prenumeration här till vänster.

Värdskapsbrevet nr 8, augusti 2006

Destination Värdskap

Vi kommer fram till Nynäshamn tidigt en av den här sommarens alla fantastiska morgnar. Måste vara något slags rekord, tänker jag när jag kör in till färjeterminalen, fram till kassahytten, vevar ner rutan och möts av en morgontrött men vänlig kille i rufsigt hår. Efter inspektion av biljetterna, ger han oss klartecken att passera kontrollen innan resan till landet annorlunda, Gutarnas ö.  Vi glider upp bakom en radda av allt för tidiga bilar. Säkert är vi inte de enda som pratar om en förlorad timma, värd guld när man sover som djupast.

”Martin ringde i går, sa jag det?”, säger hustrun.

”Nej, hur har vår unga charterresenär det därnere?”

”Toppen, hotellet var kalas, ligger precis utanför Larnaca och allt var bra, fast nu väntade han på att Peter skulle hämnas”, säger hon med ett fniss.

”Hämnas, varför skulle han hämnas?”, undrar jag lite förvånat.

”Jo han var uppe först härom morgonen och bytte ut Peters solkräm med majonnäs.”

”Gjorde han, till majonnäs?!”

”Peter hade smetat in hela kroppen innan Martin avslöjade sin kupp och nu väntar Martin på hämnden?”.

”Kan man tro”, skrattar jag.

Lite senare letar vi upp våra två vilstolar på fördäck. Vi ser oss omkring, fullt av folk i alla åldrar, höga tygfåtöljer på rad och tv-skärmar hängande överallt i taket, vilket ger oss en känsla av ett modernt jätteflygplan. Någon av oss sammanfattar det första intrycket:

”Vilken skillnad, förr var det mer av boskapstransport.”

När vi lägger ut kommer skärmarna till användning. Säkerhetsfilmen med en berättarröst som varvar mellan svenska och engelska ger en känsla av internationellt. Efter information om flytvästar och utgångar, får vi veta att det finns servering och butik ombord och att filmen Om en pojke, med Hugh Grant, snart ska visas. Börjar bra det här.

Att gå på offentliga toaletter brukar vara något som jag drar mig för i det längsta. Men mot blåsans makt är man till slut chanslös. Väl inne på toaletten slår det mig att det är ovanligt fräscht och rent, riktigt fint. Sedan upptäcker jag den röda blomman i en vas bland några gröna blad, en slags orkidé tror jag, som pryder utrymmet vid handfaten.

”Det var lika på damernas, fast den var blå”, säger hustrun när jag berättar om upplevelsen.

Några dagar senare när jag ute och går bland medeltidshusen i Visby träffar jag på Per-Ehrling Evensen, marknadsansvarig på rederiet med det målsenliga namnet Destination Gotland. Efter det vanliga ”hur är läget”, så uttrycker jag min uppskattning över värdskapet på båten.

"Blommorna på toaletterna, bra grej”, säger jag med ett stort leende.

”Du märkte, ja det var en person i besättningen som kom med idén för något halvår sedan, nu är det på alla båtarna, och inte bara uppskattat, utan lönsamt också”, säger han stolt.

”Lönsamt, hur menar du då, det måste väl kosta en slant?”

”Jovisst, blomfirman ska ju ha sitt såklart, men vi behöver ju inte städa på toaletterna lika mycket sedan vi satte dit blommorna.”

”Du vet, det verkar som att om man behandlar människor som människor, så uppför dom sig som sådana.”

Orden följde mig under hela Gotlandsveckan. Hur rätt han hade träffat. Att vi nog alla är beredda att bidra med ett gott gästskap om vi känner oss välkomna. Och vad som händer om vi istället blir behandlade likt, tja boskap. När jag är på en toalett där ingen brytt sig om att fylla på tvålbehållaren, kan jag visa min irritation och hämnas genom att jag lämnar lyset på när jag går. Lite knäppt såklart, men lite ska dom väl få igen.

Fast jag använder inte majonnäs i mina små upptåg.

Text: Jan Gunnarsson