Har du tid?

Det finns ingenting som dagens ledare beklagar sig mer över än tid. Inte nödvändigtvis den tid vi lever i, utan det faktum att tiden inte räcker till. Idag är det inte helt ovanligt att du har ett vd uppdrag och samtidigt sitter i några styrelser. Du vill vara med överallt, känner dig smickrad och tycker som så många andra att det är mycket roligare att säga ja än nej. Privat bär du runt på ditt dåliga samvete för familjen, för att du borde besöka dina föräldrar oftare, träffa gamla vänner, ta en stund för dig själv … Och på arbetet sliter de och drar i dig, vilket gör att du sällan hinner sitta ner och skaffa dig en egen bild över läget, utan allt når dig via rapporter och möten.

Tid är ett centralt ord när det gäller att omtänksamt bry sig och få andra människor att blomma, din förmåga att ge och att ta emot. Har vi inte tid för varandra, kan vi aldrig skänka någon den där kommentaren som kan lyfta en människa just den dagen. Omtänksamt är också att inte ta tid, som du inte har fått: Det kan vara en sån enkel sak som att aldrig komma för sent, något många tycks ha så evinnerligt svårt för. Eller att stå och snacka en massa strunt med någon som har fullt upp, bara för att du för ögonblicket inte har något i händerna.

Ett tjänande ledarskap tar tid. Att lyssna, förstå och försöka lösa problem innan de uppstår är att omtänksamt göra resan lite enklare för någon annan. Mitt råd är att försöka bli mer medveten om de magiska små stunder som vi aldrig kan planera. Då du får en chans att verkligen möta dina medarbetare och sätta dig in i deras tankar. En ledare som ger sig den tiden, ger sig också ett stort försprång. Hon kan lita på vad hon själv hör och därför vara lösningen på spåren långt innan problemet uppstår.

Tid får mig också att tänka på en vacker berättelse jag hörde en gång. Den handlar om en man som skulle begrava sin mamma. De hade inte haft någon vidare kontakt de senaste åren, och när han steg in i kyrkan kom det som en chock för honom att den var i det närmaste helt tom. Mannen antog att förklaringen var att hon varit mycket sjuk och att hon gradvis redan hade lämnat dem alla.

Efter en stund steg en okänd kvinna in i kyrkan. Kvinnan var säkert 30 år yngre än hans mor och mannen sökte i minnet efter vem hon kunde vara. Han tänkte på personer han mött i sin barndom, ställen de bott på eller om hon kunde vara en gammal arbetskamrat. Men inte, det var ett totalt okänt ansikte för honom.

Efter begravningen steg han fram till kvinnan och presenterade sig. Han berättade att han var son till den nyss avlidna och frågade hur hon kände hans mamma.

”Jag kände henne inte”, sa kvinnan och strök en tår från kinden.

Mannen blev förvånad och frågade sig själv om det verkligen fanns människor som gick på begravningar bara för nöjes skull.

”Vi träffades bara en gång”, sa kvinnan. ”Hon räddade livet på mig.”

”Mamma …?”

”Ja, det var länge sen nu. Jag skulle ta mitt liv. Jag var mycket deprimerad och hade verkligen bestämt mig. Jag var på väg hem, satt på bussen och tänkte på att jag samma kväll skulle vara död. Jag visste precis hur jag skulle göra. Då plötsligt kände jag en hand på min axel och hörde en vänlig röst som sa: ’Du ser ut som en person som skulle behöva prata med nån.’

Jag tittade upp.

’Kom’, sa hon, ’vi går av här och sätter oss en stund.’

Jag följde med. Och sen satt vi på ett café och pratade i flera timmar. Jag sa att jag tänkt ta mitt liv samma kväll och hon bad mig berätta varför. Hon lyssnade, fick mig på nåt sätt att se allt på avstånd. Och efter vårt samtal beslöt jag mig för att söka hjälp.”

”Hon sa att hon tyckte att det vore dumt att ge upp innan nån fått titta på mig”, sa kvinnan och log, ”som om jag var en tvättmaskin ungefär. Sen hördes vi aldrig av mer. Och nu ville jag så gärna tacka henne för det hon gjorde för mig, därför kom jag hit idag.”

AV Jan Gunnarsson och Olle Blohm