Nyheter @ VÄRDSKAPET AB

Värdskapsbrevet Oktober 2007

Tillbaka till pirret

"Hej hopp", säger jag glatt när jag kommer in i SJ´s lounge på Göteborgs Central för att slå ihjäl en halvtimma innan tåget ska ta mig hem efter en föreläsning på landets "framsida". Det är ett fint rum med sköna fåtöljer runt borden. Dämpad belysning och gröna växter. En hörna med fika och frukt. Och vid entrén en liten reception som ska hålla koll och hjälpa gästerna som kommer in.

"Hej, hej", svarar en ung tjej i vit skjorta, kavaj och med ett härligt leende. Bakom henne står en lite äldre värdinna. Jag förstår att hon ska coacha den yngre som antagligen är rätt ny på jobbet.
"Jo, jag tänkte få följa med tåget till Stockholm, men jag kom på att SJ inte ringt och frågat om jag skulle ha en biljett och jag undrar varför?"
De ser ut som levande frågetecken.
"Eh, jag bara skojar". Jag ser att de tycker att det var oerhört roligt.... de rör inte en min, jag fortsätter med "alltså vad jag menar är att jag tyvärr har glömt att boka en biljett", säger jag och känner mig lite löjlig.
"Jaså, jaha", säger den nya och skiner upp, "det ska vi fixa på en gång, det är ju inte lätt att komma ihåg allt". Efter att ha frågat mig de obligatoriska tre; vart, när och hur dröjer det inte länge innan hon knappat klart och det rasslar till i skrivaren.
"Och är kommer biljetten pang bom, här går det undan".
"Tack för hjälpen", säger jag.
"Bara kul att kunna hjälpa till, trevlig resa", säger hon varmt, med såväl ord som med sina ögon.

Jag slår mig ner i en av fåtöljerna med en tidning och en kopp te. Genom bladverket på en av de gröna växterna ser jag hur tjejen är lika spontan och hjärtlig i mötet med alla som kommer fram till henne. Jag tänker på vilken tillgång hon är för SJ. Undrar vad som skulle hända om jag kom tillbaka om tjugo år och möter henne igen. Sannolikheten att få möta samma glädje, nyfikenhet och omtanke är nog inte är särskilt stor. Jag funderar på var någonstans hjärtligheten går förlorad. Hur många år det tar, halveringstiden för den glädje vi börjar våra arbetsliv med, verkar rätt ofta vara kort. Är det rutiner, omorganisationer, knepiga chefer och kollegor, jobbiga gäster, som bit för bit murar ett skal runt det där oförstörda, den äkta människan. Eller sitter allting hos oss själva? Man ska ju vara någon och då kan man minsann inte gå runt och uppföra sig hur som helst. När går det öppna sinnet förlorat?
Halvliggandes i fåtöljen fortsätter jag fundera på hur man skulle kunna bära sig åt för att behålla det ursprungliga sinnet. För att inte låta sig stelna, fastna, att kunna gå till jobbet varje dag, ok, nästan varje dag i alla fall, och känna den där nyfikenheten och pirrkänslan. Kanske vi skulle våga lite mer? Våga bry oss lite mer. Våga vara lite mer av oss själva. Våga ställa en fråga och riskera att den inte tas emot som man hoppas. Kanske våga vara lite mer av det barn som lever inom oss. Kanske vi skulle våga släppa ut TokJanne och TokLena lite oftare. Kanske skulle vi...

"Ursäkta, men du måste nog gå nu, annars missar du tåget, vet ja".
Jag tittar upp och inser att jag slumrat till. Där står hon med en hand på min axel och det där härliga leendet.
"Ehh, va, tåg..., ja just det...., tack, tack, .....hej då".
"Hej då, hoppas du får en skön resa".

Text: Jan Gunnarsson

» Kommentarer(5)
» Kommentera artikel
» Tipsa om artikel

2007-10-01 » Värdskapsbrevet Oktober 2007

2007-10-28 » VärdskapsBrevet November 2007

2008-01-13 » Vardagsrelationer viktiga för nöjda kunder

2008-02-07 » Jan Gunnarsson fick "Heja Sverige-priset"

2008-02-28 » Värdskapsbrevet Mars 2008

2006-12-01 » VärdskapsBrevet nr 12, 2006

2008-03-27 » VärdskapsBrevet April 2008

2008-04-30 » Turismen utvecklas i Umeåregionen

2008-07-02 » Känn dig välkommen till Åland!

2008-10-03 » Turism och värdskap i Umeåregionen